[nggallery id=21]
Vi har haft en fantastisk vecka i Turkiet. Vädret var magiskt bra, havet helt underbart och maten god. Sällskapet i form av Monica och Leif (Lisas päron) var också av yttersta klass. Frukost och lunch varje dag. Leifs havregröt är gjord med sedvanlig noggrannhet och man får onekligen en liten deja-vu till en filmsekvens från filmen Maffiabröder där de i fängelset skivar vitlöksklyftor med osthyvel som ett tillbehör till köttfärsen. Noggrann är bara förnamnet…
Vi bodde på hotell Aramis som var ett lägenhetshotell ganska centralt och nära stranden Kleopatra. Hotellet var ett lagom fint ställe med ypperlig uppkoppling i lobbyn med egen laptop. Frukosten var väl det enda man inte kunde säga var bra så den avbeställde vi utan att ens prova den. Vitt bröd och kaffe kändes helt ok att avstå. Promenaden ned till stranden var kanske det som var mest påfrestande då alla ville prata och tyckte att vi skulle äta hos just dem, de hade alla den allra bästa maten i hela Alanya. Man lärde sig dock till slut att gå med blicken rakt fram och försöka se lite lagom sur ut.
På hotellet kunde vi stifta bekantskap med servitören Alex som nog hade den genom tiderna märkligaste frisyren vi någonsin sett. Det var en exakt kopia av dammsugarmunstycket man har när man dammar. Han hade även rollen som hotellets gycklare och gick runt och sade att han älskade alla. Trevlig, men lite väl påflugen emellanåt. Kommentaren till Leif var bland veckans bästa, “I am your son”. Leif tyckte nog inte att det var en så där jättbra idé att utöka barnaskaran med en son med dammsugarmunstyckefrisyr.
Jag passade även på att göra comeback i pingishagen under semestern. Motståndare var ingen mindre än Al Pacino. Ok, det var inte han på riktigt men dra mig baklänges så lik han var. Bakgrunden var den att jag satt i lobbyn och jobbade lite på laptopen när dammsugarfrisyren rusade fram till mig och tyckte vi skulle spela pingis om cocktails. Jag förklarade för honom att det inte skulle vara någon vidare bra idé för honom då jag faktiskt spelat en del pingis i mina dagar. Då fick han en ännu bättre idé. Han hade tydligen en rätt kaxig chef som var ping-pong-kingen på hotellet och det tyckte han skulle bli en bra motståndare till mig. Sagt och gjort, jag följde med in i bardelen av hotellet där pingisbordet stod uppställt. Al Pacino jobbade alltså i baren och sade lite ointresserat till mig, “look, I don´t play for fun, I only play for cocktails, ok?”. Ok, sade jag och tänkte att han är säkert ingen större match. “We play four cocktails”, sade Al, vilket jag också tyckte var ok. Jag visste inte att en cocktail kostade 20 lira, vilket är ungefär en hundring.
Utrustningen var inte den bästa, bollen var lika skev som en potatis, racketarna totalt solblekta och således helt omöjliga att skapa någon som helst skruv med. Nätet var som en hängmatta, bordet helt blankt samt att det blåste en del ute och bordet stod bara under ett soltak.
Det fixar sig nog ändå tänkte jag, det är ju inte direkt J-O man möter. Dock var Al inte så kass som man hade kunnat tro, han spelade lite klurigt och obehagligt. Sen hade han ju spelat under dessa förhållanden otagliga gånger och var den borne championen på hotellet. Detta resulterade i att han faktiskt vann första setet med 21-18. Lite smånervös var jag, det måste jag erkänna. Hur fan skulle det se ut om jag förlorade fyra drinkar mot en sån här hobbytomtelirare? Det bättrade sig i andra setet när jag började få kläm på grejorna och dessutom tagit av mig flipfloptofflorna, och jag utjämnade till 1-1 i set via 21-7. Nu var jag inne i matchen, jag började känna samma känslor som när jag spelade “på riktigt”, vinnarinstinkten och adrenalinet pumpade. I skilje så fick jag en bra start och gick snabbt fram till 11-4. Då tänkte jag glänsa lite och försökte visa att jag faktiskt en gång kunde spela pingis…ingen bra idé. Helt plötsligt stod det 14-13. Jag samlade mig och spelade lite taktiskt och kunde dra ifrån och vinna med 21-14. Pust…fyra cocktails rikare och svettig som en gnu. Jag kom ihåg känslan att vinna, det är väl det enda jag kan sakna från mitt pingisliv. Det kostade mig dock lite “silent treatment” från frugan då jag missade hela lunchen. Men…jag kunde ju inte dra mig ur Lisa, hoppas du förstår det. Man vill ju vara en man och inte en mus.
I övrigt hittade vi även ett gym med endast rosa maskiner. Tom´s Gym visade sig ligga ett par hundra meter från hotellet och vi passade så klart på att besöka detta. Kul och skönt att röra sig lite även om man har semester.
Vi var även uppe och besökte ett slott som låg högt upp med en vidunderlig utsikt över hela Alanya. Vi promenerade ner och fick en hel del fina foton. Fantastiskt att passera träd som det växer lime och granatäpplen i.
Sista kvällen var vi på restaurang Best som var ett mycket underhållande ställe med fantastisk personal. Ägaren började med att sätta sig vid vårt bord och spela någon form av mandolin och sen visa foton på sig själv som ung med kommentaren, “look, I look same as Saddam Hussein”…frågan är vad han tyckte om det faktumet…vi förstod inte riktigt det. Sonen på restaurangen underhöll hela kvällen genom att dansa. Helt omedveten om omvärlden dansade han till diverse mtv-låtar och det såg ut som han trivdes förträffligt med detta. Maten var supergod och efteråt fick vi underhållning i form av fantastiska korttrick av ägaren. Hur bar sig karln åt egentligen? Vi kan varmt rekommendera detta ställe för den som åker till Alanya, Best Restaurant. Som ett kinder-ägg, inte bara mat, utan även dans och underhållning.
På det hela taget har det varit en suverän semester, vi är supernöjda.