Då har jag skaffat mig en iPad. Detta är det första inlägget som som skrivs på en sådan. Hittills är det en rolig leksak som är dock är betydligt mer än så egentligen. Den är inköpt av Teknikförlaget för att vi gärna testar lite och ser hur det här med publicering av tidning på iPad. Roligt är det hur som helst.
Thomas
May 082011
Apr 172011
Alison Krauss & Union Station har släppt ett nytt album, “Paper Airplane”. I en recension från Amazon.com så skrev någon att “hon kan sjunga i en svetsmask och det skulle ändå låta hur bra som helst”. Det ligger onekligen något i det. Så här tänker jag mig att Guds änglar låter när de sjunger. Någon skrev även att “Alison Krauss skulle kunna sjunga rakt ur den polska telefonkatalogen och det skulle också låta bra.”
Man skall också veta det att bandet Union Station består av världsmusiker. Jerry Douglas, Dan Tyminski, Barry Bales och Ron Block är helt makalöst duktiga. Det finns hur många liveframträdanden på youtube som varmt rekommenderas.
Mar 312011
Mars månad är snart slut och jag bjuder på ett grymt musiktips om du inte hört henne tidigare. Hon heter Kasey Chambers och jag vill tipsa om skivan “The Captain”. En rakt igenom fantastisk skiva. Den finns på Spotify. En liten video med Kasey Chambers hittar du här.
Kasey Chambers är australiensiska vilket förvånade många när hon vid utgivningen av skivan smällde hela Nashville på fingrarna. Kanske har du hört låten “The Captain” i tv-programmet “Sopranos”.
Ytterligare ett tips för den musikintresserade är sajten “No Depression” som mestadels skriver om country.
Feb 252011
Men Guud…han ser ut som en blandning mellan en golvmopp och Kris Kristofferson“, sade Fru Buzberg när hon såg videon. Men det är alltså Danny Wilde med låten “Time runs wild”.
För tillfället i alla fall. Känns inte som jag kommer att konkurrera med Spotify men mycket av det jag lägger ut hittar du faktiskt inte där så håll till godo. Vi får, med tanke på dagens vänskapstema, tillägna spellistan till den gode Costanza. Låtarna går att lyssna på ute till höger under menyn “Musikutbildning”.
1. Augustana – Boston
Från någon TV-serie tror jag men jag har själv aldrig sett vilken det är, någon kanske vet? Bra låt från bra band i alla fall.
2. Way over yonder in the minor key – Billy Bragg & Wilco
Billy Bragg och Wilco tolkar Woody Guthrie på ett lysande sätt. Kolla albumen Mermaid Avenue och Mermaid Avenue vol II.
3. Forever on my mind – The BoDeans
Ett av de banden som faktiskt mitt musikintresse började med, vilket jag tidigare skrivit om. Låten är fantastiskt vacker. Fru Buzberg tyckte det lät som dansband. Jag har förlåtit henne.
4. Things go wrong – Chris Isaak
För många är är Chris Isaak bara låten “Wicked games” där han är på en strand med supermodellen Helena Christensen. Det stämmer inte. Isaaks mästerverk “Forever Blue” är en enda lång uppgörelse med brytningen mellan honom och flickvännen men det blir inte sämre för det. Gillar du låten så skaffa/lyssna på skivan för bättre blir det inte.
5. The long way home – Danny Wilde
Har skrivit om honom tidigare och hur tragiskt det är att inte fler upptäckt denna helt fantastiska artist. Nu behöver han inte äta makaroner från den 10:e varje månad eftersom han skrivit låten “I´ll be there for you” som är temat till TV-serien “Vänner”, men han gjorde några skivor på 80-talet som jag lyssnade fanatiskt mycket på. Låten är från skivan “Danny Wilde” och i mitt tycke förtjänar Danny Wilde mycket, mycket mer. Är du duktig på att googla hittar du Danny Wilde´s webbsida och där har han varit så generös att han faktiskt lagt ut samtliga låtar som mp3 från dessa skivor.
6. Until you came along – Golden Smog
En mix från några superband, däribland Wilco, Soul Asylum och Jayhawks. Mer behövs inte för att jag skall gilla det. Tweedy och grabbarna gjorde det mest på skoj men det blev succé och de fick göra ett par skivor till.
7. When you´re walking away – Jackie Greene
Från skivan American Myth, ny bekantskap som jag av någon anledning inhandlat på grund av någon recension men sedan inte lyssnat på. Skivan är mycket bra.
8. Arrested – Jesse Malin
Polare med Ryan Adams och också grymt begåvad. Har gjort några bra album. Nu har jag inte hört något av honom på ett tag (vilket säkerligen beror mer på mig än honom). Låten är från skivan “Heat”.
9. The trap door – Jules Shear
“The best album you never heard”. Ja det finns många som säger det om den begåvade låtskrivaren Jules Shear. Skivan heter “Great puzzle” har jag för mig och är också en sån där som jag lyssnade mycket på när jag pingpongade som mest. Grym låt och grym skiva.
10. Yucca Mountain – Loosegoats
Jag skriver inte bara om artister som förtjänar bättre utan om musik som borde upptäckas enligt mitt att se det. Den här mannen är dock upptäckt i och med att han numera kör solo under namnet Christian Kjellvander. Detta är en låt från hans tidigare band Loosegoats som inte heller den går av för hackor. Fruktansvärt bra, tycker jag.
Feb 252011
Efter att ha läst tidigare inlägg om min hustru så undrade min käre vän George Costanza stillsamt, “varför skrivs det aldrig om mig på det sättet?” “Ja du”, svarade jag…”jag har faktiskt inget riktigt bra svar på det”. “Kanske för att vi inte spelar på samma planhalva och därmed inte har ett äktenskap att vårda”, funderade jag högt.
“Jag hade verkligen uppskattat om det någon gång kunde stå något sådant om mig”, fortsatte Costanza, och då beslöt jag mig för att komplettera min “hustruhyllning” med en vänskapshyllning. En fredagsvänskapshyllning.
Han heter givetvis inte George Costanza utan har bara lite…drag av denne. Egentligen heter han Lars Welin och är en av mina allra bästa vänner sedan många år tillbaka. Han är en mycket omtänksam och snäll människa som jag alltid har kunnat prata med. Han är även en av få som verkligen lyssnar på hur man mår. Exempelvis så hade vi ett samtal i veckan där jag förmodligen inte var så stressad och ouppmärksam som jag kan vara i telefon men det fanns säkert ett stänk av ovan nämnda ingredienser. Inte många andra än Lars Welin skulle ha upptäckt det. Men se det gjorde han och smulade även ner lite av den Costanzska beskheten i sin kommentar på det faktum att jag hade mycket att göra: “Ja det hörde jag allt när vi talade sist, du var väldigt ouppmärksam, för det kan ju aldrig vara så att du inte tyckte det var fantastiskt roligt att prata med mig”. Faktum är att så farligt var det inte, och jag uppfattade mig som sagt inte alls så stressad just då.
Så, idag får Lasse hyllningen. En fantastiskt fin vän som alltid funnits där och som både jag och min hustru uppskattar väldigt mycket. Sambo Cicci med grabbarna Albin och Ludvig kan skatta sig lyckliga.
Feb 142011
Idag är det Alla Hjärtans Dag och visserligen kan jag tycka att det lite grand är ett tramsigt amerikanskt påfund liknande Halloween. Men denna känns lite speciell och jag vill verkligen passa på att hylla min älskade hustru Lisa idag. Lisa har kämpat hårt för vår skull senaste tiden och det är jag henne evigt tacksam för när jag mest står och tittar på. Förutom att vara den bästa hustru man kan tänka sig så är hon dessutom en fantastisk kock som gör att det är en fröjd att sätta sig vid matbordet. All kärlek i världen till dig, Lisa!
Feb 082011
Det är skrivit och sammanställt av en stor idrottsledare. Jag hjälpte till att smälla ihop det på en lunchrast inför ett årsmöte för några år sedan. Det blev rätt roligt tyckte jag. Läsning för den som är intresserad av Halmstad Bordtennisklubbs historia. Hela pdf:en kan du ladda ner här.
Jan 282011
“Cancelled”. Resan kunde ju ha börjat bättre än den gjorde. Dock var vi reptilsnabba och kastade oss till British Airways disk där det endast var en kund före oss. Efter cirka en kvart var kön bakom oss ringlande lång i Kastrups stora incheckningshall. Danske Preben, världsvan som få, började gapa om att de skulle öppna fler diskar men det hade han inget för. Resultatet av vår snabba rockad var att vi skulle bli reroutade via Milano till Miami istället för via Heathrow som då var inställt.
Preben fnös föraktfullt åt detta förslag. Han hade strax innan kommit fram till disken, smällt upp en hämt-kaffe-latte mitt på disken och bräkt ur sig ett arrogant danskt “gomoooorrn”.
“ha ha, i Milääänåå ka i bli sittende i en uge, dit skä jä for fäään iiigge”, sade han när han hörde att vi blev reroutade dit, han skulle nämligen också till Miami.
Nu hette han ju givetvis inte Preben men han var dansk och det kunde ju faktiskt ha varit så.
Nåväl, vi kom iväg till Milano (Preben var också på det planet för övrigt) i ett miniplan och jag svor för mig själv att aldrig, aldrig mer åka SAS skitplan. Det var ett skitplan i dubbel bemärkelse för dels var det förmodligen byggt för pygméer och framför oss satt ett par med en katt i en bur som inte gillade turbulensen. Inte en gång utan två. Första gången kunde husse med mycket rosor på kinderna försvinna in på toaletten och fixa till eländet. När vi skulle landa så var turbulensen kraftig och då skulle alla sitta på sin plats… då tyckte inte katten det var roligt och resultatet var kraftig turbulens tillsammans med kattskit. Vi klev av i Milano gröna i ansiktet, sällan har jag varit så nära att spy på ett flygplan faktiskt.
Strulet fortsatte med ett sanslöst snöoväder i Milano och vi fick sitta i planet till Miami i nästan 3 timmar utan att lyfta på grund av att de var tvungna att avisa hela planet. Tur att själva planet var toppmodernt och man hade egen tv i stolen och massor av filmer att välja mellan.
Vi kom dock iväg till slut och väl framme i Miami gick det som smort att få ut bilen vi hyrt och som vi skulle tillbringa en hel del tid i de närmsta två veckorna. GPS-tanten var lite otydligt vilket resulterade i att vi tog några varv runt Miami International innan vi lyckades styra rätt mot Miami Beach och Ocean Drive där vårt hotell låg.
Efter en välbehövlig natts sömn drog vi så ut dagen efter och utforskade Miami Beach. En häftig stad var det absolut, men man kan konstatera att Miami Beach säkerligen gjort ett annat intryck på oss om det var ordentlig sommar och inte regnat som det gjorde på eftermiddagen. En upplevelse var det dock att gå längs stranden och se alla lyxhotell.
Dagen efter var det dags att dra vidare längs US 1 ner till Key West. På förhand var detta kanske detta det man trodde skulle bli höjdaren på semestern. Och visst, vägen är fantastiskt vacker. När man börjar komma ut på öarna, eller Keys på amerikanska, så är det sagolikt fint. Key Largo, Tavernier, Islamorada, Marathon, Big Pine Key och slutligen Key West.
Staden Key West var en mycket intressant upplevelse då arkitekturen nästan kändes lite leksaksaktig. Mycket färg, märkliga hus osv. Vi hade ett par härliga dagar här och såg verkligen mycket. Det svindlar lite när man tänker på att man bara är 90 miles från Kuba (se bilden).
Efter Key West var det dags att fara in i aligatorland. Tamiami trail rakt (och rakt var det, aldrig sett en rakare väg) in i Everglades och målet som hette Shark Valley. När vi kom fram och parkerade bilen blev vi väldigt överraskade över att det faktiskt kryllade av aligatorer. Det gick en kanal som man kunde följa och där låg flera stycken och solade sig. Skyltarna sade att man måste hålla sig 5 meter ifrån dem. Så länge de låg med svansen mot oss kändes det rätt ok men låg de med nosen upp mot stigen längs kanalen så var det lite halvläskigt. Enligt de guider som fanns på plats var det ingen större fara då de inte ser människan som ett naturligt byte utan bara något stort. Dessa aligatorer käkar bara fisk tydligen. Men man vet ju aldrig om man kommer för nära…
Vi åkte på en tamitrail (öppen buss) och fick en fantastisk inblick i Everglades natur, hur allt hänger ihop och hur viktiga djurarterna faktiskt är. Tragiskt nog fick vi även veta hur mycket människan förstör…
Vidare i matchen gick resan till Fort Myers och badön Sanibel Island. Här hade vi ett par härliga dagar med sol och bad. Lisa var även med i snäcksamlar-VM och hade nog kunnat fylla en hel resväska om det gått med snäckor från denna vackra strand.
Efter sol och bad var det dags för ytterligare en förmodad höjdare, Disney World och Orlando. Resan till Orlando höll på att gå riktigt illa då GPS-tanten styrde in oss på en väg som gick mot trafiken. Vi fick backa fortare än kvickt…
Väl framme i Orlando insåg vi att det faktiskt var ganska kallt. Vi planerade in vår Disneyresa till dagen efter ankomst och var på plats tidigt. Det man inte förstår (i alla fall inte vi) är hur stort detta Disney World är. Det är som två Manhattan sägs det. Vi valde en av parkerna, Epcot, som sades vara lite mer för vuxna och vi hade en grymt trevlig dag. Vi åkte massor och såg detta fantastiska bygge som det faktiskt är. På kvällen traskade vi runt World Showcase (olika minivarianter av vissa länder, Sverige är dock inte med) och tänkte väl försöka orka med Illuminations som skall vara en fantastisk ljusshow som hålls rätt ute i sjön men vi orkade faktiskt inte…
Färdiga med Orlando och Disneyworld gjorde vi dagen efter ett tappert försök att slåss med halva Florida på deras mellandagsrea på ett så kallat “shoppingmall”. Det visade sig vara helkört och vi gav upp lagom till lunch.
Vad som hände härnäst kan man faktiskt beteckna som en dubbelbottnad upplevelse. Det var nämligen så att de sista fyra nätterna hade vi inte bokat något rum och hade således fritt fram att välja vilken del vi skulle bege oss till. Eftersom vi skulle flyga från Miami så tänkte vi att Fort Lauderdale vore en bra idé eftersom vi på vår agenda hade ett besök på ett av USA:s största shoppingmalls, det berömda Sawgrass Mills.
På något märkligt lyckades vi hitta det, Hollywood Beach Hotels. Det ligger precis i den lilla staden Hollywood, i stort sett mitt emellan Miami och Fort Lauderdale. Det var cirka 75 meter till en fantastisk strand och strandpromenad. Hotellet var väldigt billigt när vi bokade det via hotels.com och redan där borde jag ha anat oråd. Rummet som vi erhöll var litet, skitigt och fönstren var förmodligen sämre isolerade än om man hade satt upp ett bakplåtspapper istället. Dessutom var det så att det på kvällen blev kallt. Jävligt kallt. Det innebar problem för eftersom springan under vår dörr var så stor att en kattunge utan problem skulle kunna krånglat sig under. Air conditionapparaten var endast inställd på att blåsa kalluft så den hade vi ingen nytta av. Lösningen blev att låna en värmefläkt samt köra med ugnsluckan öppen på fullt blås (det fanns spis på rummet). Enligt personalen skulle det bli varmt dagarna efter så det var ett övergående problem. Dagen efter på morgonen presenterade sig ägaren/VD:n. En man runt de 50 och även förlagan till hotelldirektör Basil Fawlty i serien “Pang i bygget”. En makalös människa som for runt i 180 överallt och ingenstans och pratade i sin iphone (bra koll, det får jag ju ge honom). På morgonen, runt kl åtta, kom han och knackade på vår dörr…och serverade rom från en gigantisk flaska i stora plastmuggar. Lisa stod halvklädd i badrummet och han stövlade rakt in (vilket inte var så mycket stövlande då rummet var som ett dockhus) och sträckte fram en plastmugg till henne också. “You don´t have to drink it now”. Lisa tog ur tandborsten och tackade för det. Bacardi rom mixat med tandkräm kanske inte hade varit en ultimat blandning?
Jag stod bara och gapade över denne mans kringfarande. Som en tornado flög han runt och domderade hantverkare och övrig personal samtidigt som han försökte värja sig mot hotellgästernas klagomål. Dessutom pratade han i sin Iphone och serverade rom från en gigantflaska och chokladbitar från en liten väska fastklämd under axeln.
Höjdpunkten på vistelsen på detta fantastiska hotell var sedan cocktailpartyt som skulle hållas. Detta började Mr. Fawlty göra reklam för redan första dagen. Det skulle hållas vid en av poolerna och det skulle även finnas en trollkarl där. Givetvis kändes det fullständigt vansinnigt att medverka men i och med att svärmor och svärfar totalt flyttades runt i fem (!) rum och tyckte att Mr. Fawlty faktiskt gjort sitt yttersta för dem, så valde vi att i alla fall gå dit en stund. Big mistake.
När vi kom dit satt det ett gäng halvfulla kanadensare, totalt var vi väl runt 15 personer. Mr. Fawlty hade troligtvis missat lite i planeringen så när cocktailpartyt skulle starta, då började han plocka fram alltihopa, snacks, drycker osv. Samtidigt som han i vanlig ordning gav order till hantverkare, övrig personal, pratade i iphonen och dessutom tjafsade med trollkarlen om någonting. De flesta kakorna och snacksen hamnade i gräset men det verkade inte bekomma honom nämnvärt.
Som grädde på most var även ett “band” inhyrt. Eller en bandspelare som kompade ett gäng övervintrade personer i mer eller mindre tacky utstyrslar som förmodligen tyckte att de var rätt bra. Det var de inte. Det var faktiskt ren och skär slakt. När de gav sig på “Bad Moon Rising” så tänkte jag för mig själv att John Fogerty skulle med största sannolikhet gråtit blod om han hört detta. Men “bandet” nöjde sig inte med det utan spände bågen ytterligare och sågade fullständigt itu Tom Jones “Delilah” och en Celin Dion-låt. Vi skruvade rätt rejält på oss nu och letade febrilt flyktväg. Vi lyckades efter en och en halv timme smyga iväg från eländet.
Näst sista dagen blev det ett besök på Sawgrass Mills och vi avslutade med att shoppa en del roliga grejor, Lisa och jag hittade bland annat var sitt par löparskor som var väldigt billiga. Vid utcheckningen från Hollywood Beach Hotel så tyckte Mr. Fawlty att jag på hotels.com´s webbsida skulle skriva en bra recension. Jag fick faktiskt inte fram något svar och har väl egentligen inte något ännu så här några veckor efter heller. Är man ute efter en säng och en toalett så antar jag att det funkar. Läget är utomordentligt och man måste faktiskt säga att vi hade makalöst roligt åt denne karaktär. Och, det får vi också ge honom, han försökte faktiskt med alla medel göra oss nöjda.
Sammanfattningsvis har vi haft en fantastisk semester, Florida kan varmt rekommenderas och just att resa runt var mycket intressant. Två råd är dock att 1) köp en bok om resmålet, vi fick många bra tips från vår “Floridabok”, och 2) hyr du bil är GPS ett måste, även om GPS-tanten ledde in oss mot trafiken en gång. Kanske var hon trött på att vi körde fel hela tiden och inte lyssnade på henne?
Jan 252011
Det är inte många som vet vem Jay Bennett var men han var ett tag delaktig i ett av världens bästa band, Wilco. Bennett var en multiinstrumentalist och av många ansedd som ett geni. Han hade stor del i Wilcos framgångar. Bennett dog i maj 2010, 45 år gammal, i sömnen. Orsaken är väl inte riktigt fastställd men det bryr jag mig inte om just nu. Jag tycker bara det är trist att en sån makalös talang inte finns längre.
Trist var det också att det skar sig rejält mellan Bennett och Wilcos frontman, Jeff Tweedy i samband med skivan “Yankee Hotel Foxtrot”. Många menade att Wilco aldrig blev detsamma efter att Jay Bennett lämnade men det är helt fel i mina ögon. Jag tycker att bandet från starten med “A.M” 1995 till senaste albumet “Wilco [the album]” varit och är fruktansvärt bra, med eller utan Bennett.
Har du aldrig hört Wilco och har Spotify så finns alla album där. Det är inte popmusik som sätter sig direkt men när den väl gör det har du den med dig. I mitt fall förmodligen i resten av mitt liv. För att hedra Jay Bennett tipsar jag idag om en video på youtube som du hittar här. Låten heter “Pieholden Suite” och det var även namnet på Bennetts studio. Även “I got you” som du hittar här i en lite annorlunda version är en av mina favoriter, Bennett på banjo! På Jay Bennetts MySpace-sida hittar du många av hans egna låtar. Lyssna bland annat på I´ll decorate my love här.
I övrigt rekommenderar jag lite andra youtubeklipp idag. Om du inte har upptäckt Regina Spektor så gör det. Samson och Fidelity är två fantastiska låtar.
Recent Comments