Det har debatterats hit och dit och nu är det en snackis igen. Tre- eller fyrmannalag i bordtennisens Elitserie. Ett eller två bord. Jag måste säga att det förvånar mig oerhört att så många klubbar som fem av tio röstar för fyrmannalag och två bord.
Låt oss nu bena ut det med fördelar respektive nackdelar. Fördelen med fyrmannalag är att våra egna juniorer får chansen att utvecklas i och med chansen i Elitserien. Visst, det finns en bra tanke i det, speciellt med tanke på att vi inte har samma ställning i Europa och världen som vi en gång haft. Belackare till ett bord och tremannalag menar också att klubbarna förmodligen kommer att välja att använda för mycket utländska spelare vilket således utarmas serien på svenska spelare. Dessutom tycker många det känns som en utopi med TV-sändningar.
Någonstans här börjar det i mina öron låta elfte, (så har vi alltid gjort förut) och tolfte budet (så har vi aldrig gjort förut). Det må så vara att om, märk väl om, man sitter i en guldsits och har en bra produkt så kan man uttala dessa två bud. Följdfrågan som, med ett något snett leende på läpparna, måste ställas är, har vi det? Jag skulle tippa att snittet i Elitserien ligger kring 150-200 åskådare per match och då tror jag baske mig att jag räknat högt.
Våra svenska juniorer som skall utvecklas mot tufft motstånd i Elitserien möter i ärlighetens namn många gånger varandra samt ett stort gäng föredettingar som mer eller mindre befinner sig i en “nedvarvarperiod”. Hur utvecklande är det?
Den bittra sanningen är att Elitserien är för dålig för fyrmannalag och tio lag idag. Det är bara att inse. En kort jämförelse kanske vore på sin plats. Utan att låta som en gammal stofil som hävdar att allt var bättre förr, skall jag faktiskt ta mig själv som exempel. Någonstans 1986-88 gjorde jag elitseriedebut på andrabordet för Halmstad BTK. Vid mötet mot Malmö FF ställdes jag mot Göran Wranå och Thomas von Scheele. På förstabordet hade MFF Jörgen Persson och kinesen Zhang Lei har jag för mig. Wranå och von Scheele var vid detta tillfälle inga avdankade lirare, båda fightades om en plats i seniorlandslaget. Själv var jag junior och befann mig bland sverigeeliten. Varje match under de åren var stentuff, visst fanns det spelare som man kunde kategorisera in under epitetet “avdankad”, men de var sannerligen inte många. Det är väl inte riktigt så det är i dagens Elitserie.
Och det här med att det blir för mycket utländska spelare i serien? Ja nu är det ju så att man måste vara svensk medborgare för att räknas som svensk i de nya reglerna. Det kommer ju att leda till att man måste ha minimum två svenska medborgare i laget om man skulle spela tremannalag alltså.
Om man återgår till serien idag och det här med guldsits eller inte så är det i mina ögon nu självklart att vi måste ta till något extra. Våga göra förändringar. Vad vill vi uppnå? Är vi nöjda med dessa stackars 200 på läktaren? Jag har skrivit om vad som måste till vid tidigare tillfällen och jag måste som sagt säga att blir mörkrädd när jag får höra att så många som fem lag fortfarande tycker att vi skall spela på två bord och ha fyrmannalag.
Tremannalag och ett bord är inte en universallösning, men ett väldigt stort steg i rätt riktning. Förutom det så måste vi göra våra arrangemang mer spektakulära, vi måste inse att publik 2008 vill ha action och rätta oss efter det. Det duger inte med döda stunder, det måste till musik, kringarrangemang och en mycket smart marknadsföring. Dessutom måste man arbeta för att synas, TV, radio och övrig media måste bombas med vårt budskap. Om det är en utopi att synas i TV får vi helt sonika köpa tid i någon kanal tills vi lyckas presentera bra tittarsiffror. Det är förresten beklämmande, och ett misslyckande att konstatera att pingis inte finns med som ett alternativ på SVT:s webbsajt under kategorin “sport”. Speltiden är en lite knixig fråga, det måste erkännas. Det får inte bli för långt och här skulle jag vilja att man satte sig ned med representanter för media och personer med “koll” och lyssnade på vad de rekommenderar i den frågan.
Vi sitter inte i guldsits, mina damer och herrar. Vi sitter snarare på ett gammalt utedass dit ingen vill gå. Så illa är det. Därför måste vi göra något. Nu.
SEK (Svenska Elitklubben) som bildades vid konventet i Köping är definitivt ett steg i rätt riktning, ett nödvändigt sådant. Hoppas nu bara att samtliga föreningar kan se till sportens utveckling och inte bara till sin egen förening. Häri ligger nämligen problematiken. Att förstå i vilken tur och ordning vi måste gå för pingisens bästa. Det duger inte att bara tro att det räcker med att låta våra bästa juniorer spela i Elitserien och “utvecklas” för att Sverige skall återta sin position inom världspingisen. Det duger heller inte att tro att de arrangemangen vi idag åstadkommer räcker för att publiken skall komma och TV börja sända. Enligt min mening är det faktiskt så att det ena ger det andra, allt hänger ihop. Om man börjar i rätt ända.
Först och främst måste vi skapa en serie som håller tillräckligt hög klass. Eftersom serien idag är för dålig med fyra spelare i tio lag måste man minska ned antalet lag eller antalet spelare. Sedan, skapa en produkt som håller för TV och övrig media. Jag har personligen pratat med flera personer som arbetar eller har arbetat inom media på mycket högt uppsatta positioner. Samtliga menar att det är mycket svårt att skapa bra produktioner kring spel på två bord. Publikmässigt är det också svårt för lekmän att följa just spel på mer än ett bord. Lägger man till det här med musik och lite action går det helt bort med spel på två bord, man kan ju inte rocka igång när det är setpaus på ena bordet, för hur ofta sammanfaller just setpauser på båda borden? Ärrade pingisrävar har ju förmågan att följa spel på två bord, men de är ju på matcherna ändå och det är väl inte de vi skall locka?
Är serien bra, arrangemangen högklassiga, ja då kommer duktiga spelare med all säkerhet att vilja komma hit och spela. Är produkten bra kan man också, utan att skämmas, marknadsföra den på ett smart sätt, skapa en hype kring pingisen. Får man utrymme i media och det snackas pingis då kommer också utvecklingen då många kommer att vilja prova på. Då kan man hänga på hela kedjan med bra tränings- och utvecklingsmöjligheter. Allt hör ihop. Det är självklart inte gjort i en handvändning. Visst är det även en fråga om att våga satsa också. Ekonomiskt kan det bli tungt till en början, absolut. Men frågar man sig själv var vi idag befinner oss idag och om vi är nöjda med den rådande situationen så kanske man där har svaret? Alla förändringar vi gör kan bara leda till att det blir bättre. Det är faktiskt inte bättre än så.