Det har varit mycket snack runt om i pingissverige angående tränarkompetens. Speciellt på vissa bloggar har exempelvis damtränarnas kompetens/icke kompetens diskuterats. Jag har försökt att hålla mig ifrån att lägga mig i frågan då jag känner mig lite out of topic nu för tiden.
Men debatten är intressant och nödvändig i pingis-sverige. Hur står det egentligen till med kunskapen bland tränarna som verkar i landet? Och den ständiga frågan, är det viktigt att ha varit elitspelare själv för att kunna vara en bra tränare?
Jag skulle nog vilja skruva till det ytterligare med att säga att det i Sverige idag nästan är stört omöjligt att vara pingistränare på heltid. Det finns för dåliga resurser. Jag har skrivit ett inlägg om detta tidigare på bloggen, titta under etiketten “bordtennis” så hittar du det. Jag är själv ett levande bevis för detta. För ett antal år sedan trodde jag att min yrkesväg låg utstakad för mig som pingistränare. Efterhand så insåg jag dock att det är svårt att ha en framtid inom pingisen som tränare, taskigt med pengar, dålig kontinuitet osv. Finns det exempelvis någon som har ett flerårskontrakt som pingistränare, så att man kan planera sin framtid någotsånär? Nu pratar vi Sverige alltså. Kontinuitet är viktigt men det är oerhört svårt när man betänker den ekonomiska verklighet många klubbar lever i. Idag fungerar det ju oftast som så att en handfull, ibland bara en, eldsjälar sliter hund för att klubbarna skall gå runt. Och, all heder åt dem, de gör ett storartat jobb, men resurserna räcker oftast inte till.
Vi tappar även kompetens utomlands, många är de tränare som försvunnit utomlands, Peter Sartz, Stellan Bengtsson, Mikael Andersson, Anders Thunström, Ulf Carlsson osv. Vad är det som gör att vi inte kan behålla dem här?
På något sätt känns det som man idag inom förbundet använder de som visar intresse och har möjlighet att ta ett jobb på de villkor som erbjuds. Ok, Erik Lindh kanske har bra pröjs, vad vet jag? Jag har dock själv erfarenhet av arbete inom juniorlandslag och där var det inte fett, kan jag säga.
Jag är ganska övertygad om att statusen på tränaryrket i Sverige måste höjas, kanske måste man satsa mer pengar av spelarbudgeten på en duktig tränare istället. På ungdomssidan talar ju resultaten för sig själv, de föreningar som satsat hårt på bra tränare har ju också lyckats få fram duktiga spelare. Min egen erfarenhet är också att man ibland lever i virrfarelsen att seniorer i många fall “klarar sig själv” och “de kan så mycket pingis ändå”. Jag skall faktiskt be att få tala om att efter tre års bortavaro från pingisen så var det fortfarande skönt att ha en tränare som höll tiden och sade “bra” när man kom ner på träningen. Även under mina år som spelare i Warta var det ett jättestöd att ha Bett (Lasse Vikström) på bänken, hur mycket pingis man än inbillade sig själv att man kunde. För det behövs alltid vägledning, beröm och support. Och, man kan alltid förbättra sig.
Alla kan ju inte vara som Warren Buffet, som på frågan vem han vände sig till när han behövde bolla tankar vid svåra beslut svarade, “Usually, I take a look in the mirror”.
Seniormässigt har vi även blivit bortsprungna i tron att träningen i klubbarna är så viktig att vårda. Många andra länder var ju innovativa nog att höja träningen centralt med center. Där verkar förbundskaptener och de bästa spelarna söker sig dit för sin dagliga träning. Idén finns i Sverige via RIG:et i Köping, dock kan jag inte uttala mig om hur väl det fungerar. Var är exempelvis kopplingen till seniorerna?
Ok, hur var det nu med det här om att man måste ha varit toppspelare för att vara bra tränare. Här finns en stor skillnad. För att vara en bra ledare tror jag inte det behövs. Skall du däremot utveckla tekniken på en spelare så krävs det självklart viss kunskap, arbetar du på landslagsnivå underlättar det säkert om du spelat på ganska hög nivå för att veta vad spelaren känner i vissa lägen, dock tror jag långt ifrån att det är ett krav. Vänder man på det är det också intressant, en toppspelare är ju automatiskt inte en kanontränare. Jag tror att det krävs att man är ärligt intresserad av att hjälpa andra människor, och har en talang för att få ut mesta möjliga av en spelare. Titta på fotbollen, har Fabio Capello, Svennis, José Mourinho varit superlirare? Så nu tog vi död på den myten.
Nåväl, varför har vi så få tränare på heltid i Sverige, och varför lämnar de landet för arbete utomlands. Är detta ett resursproblem eller ett organisationsproblem?