“He was a soldier of Hornsborg. Honor him.”


Ovanstående är ett av slutcitaten från en av mina favoritfilmer, ”Gladiator”. Något modifierat så klart. Jag riktar det till min svärfar Leif Holmberg som den 23/10 lämnade jordelivet. Han var givetvis ingen gladiator såtillvida att han slogs och härjade på stora arenor inför publik. Kontrasten kunde inte varit större. Men, faktiskt finns det ändå en del jämförelser att göra. Min svärfar hyste en enorm kärlek till sin familj och satte alltid den i främsta rummet. Han ställde upp och fanns där. Vare sig det handlade om att bygga staket, lägga trädäck eller bara lyssna och komma med goda råd.
Min svärfar kunde dessutom allt. Han lagade mat, han var händig, han var otroligt allmänbildad och intelligent. Han hade också ett stort hjärta där alla människor fick plats och hade lika värde.

Jag träffade min svärfar första gången våren 2005. Vi fick en lite trevande start i vår relation. En förnimmelse av oro kunde skönjas i hans sinne och jag kände att det berodde på mig. Jag funderade mycket på det eftersom jag inte riktigt förstod varför. Jag tyckte ju ändå att jag var en rätt hygglig prick. Senare förstod jag att det handlade om oro för det som var mest värdefullt i hans liv – en av hans döttrar. Att det skulle bli bra för henne.

Det tog ett tag för oss att riktigt hitta varandra. Kanske kan man säga att jag fick förtjäna att komma in i min svärfars ”circle of trust”. Vår relation stärktes mer och mer allt eftersom åren gick. En kväll bad jag om hans dotters hand på anrika Restaurang Pio Pio i Halmstad och svaret jag fick var givetvis signifikativt:
”Det får du väl fråga Lisa om”. Och efter en stunds funderande tillade han: ”Vad hade du gjort om jag sade nej?”.

Kanske kom vi varandra närmare genom alla de projekt vi tvingade på honom. Allt från trädäck till stenläggning och flytt av soptunnor till tapetsering och isolering av förråd där vi hade timmar att prata om allt mellan himmel och jord. Bara han och jag. Allt genomfört med den minutiösa noggrannhet som ibland kunde vara en smula frustrerande. Jag glömmer aldrig hur jag gång på gång fick lyfta de tjugo kilo tunga plattorna som utgjorde grunden för vårt trädäck eftersom de inte ”låg i lod”. Aldrig skall jag heller glömma hur han lade enormt mycket tid och tanke på att bygga en slags vagga till gipsplattorna som skulle sättas i taket i vårt förråd som skulle isoleras. Det var inte utan att jag undrade om det totalt slagit slint…men det hade det givetvis inte. När det väl fungerade…så fungerade det så klart utmärkt. En så kallad ”ghettolösning” som var min svärfars signum. En lösning som ter sig smått löjeväckande initialt men vid närmare anblick och vidare användande helt enkelt visar sig tämligen genialisk.

Bilden som etsat sig kvar på min näthinna är den där min svärfar trivdes allra bäst – på sitt högst älskade torp i Hornstorp. Han älskade att ta emot familjen med öppna armar, bar överkropp, arbetsshorts och träskor. Det bjöds på god mat och dryck och många är de filosofiska diskussioner – både på högre intellektuell nivå och kanske ännu fler på betydligt lägre nivå – som väggarna skvallrar om. Men så fruktansvärt roligt vi haft. Ofta var det projekt på gång på torpet. Nät på utsidan av huset så inte mössen tog sig in, noggrann googling för att hitta hur en norsk kråkfälla skulle byggas, målning och renovering av vinden som efter färdigställandet tedde sig helt magisk. Min svärfar var stolt över sitt torp. Det märktes. En aura av trivsel fanns alltid svävande runt honom uppe på torpet. Vår Ernst. Vår McGyver. Vad kunde han inte, liksom?

Min svärfar var även generös och bjöd, tillsammans med svärmor, på flertalet resor långt, långt bort. Borneo, Budapest och Thailand bland annat. Nyfikenheten och intresset för att resa var stor. Allt företogs med samma noggrannhet. Det var ingen idé att själv växla pengar eller läsa på om resmålet eftersom min svärfar både hade växelpengar till alla andra och visste det mesta om vad som var värt att göra och besöka när vi väl var framme.

Allt eftersom växte familjen. Min svärfar fick barnbarn som han älskade högt. Han älskade också att prata om dem och att engagera sig i dem. Totalt blev det fyra, två tjejer och två killar. Plus en vovve, icke att förglömma. Det vilade ofta ett nöjt uttryck över hans ansikte när han betraktade dem och jag betraktade honom lite i smyg. Jag tror någonstans att han myste över faktumet att det var hans alldeles egna barnbarn. Lika stolt som han var över sina döttrar, lika stolt var han över sina barnbarn.

Nu är min svärfar borta. Det skulle inte ha slutat här. Inte på detta sättet. En grym sjukdom knäckte till slut en fysiskt fruktansvärt stark kropp med ett stort hjärta av renaste guld. Modet som min svärfar visade upp är så signifikativt, så mycket han. Aldrig, aldrig en gång visade han svaghet eller rädsla. Aldrig klagade han. Alltid engagerade han sig i andras problem. Alltid ville han kämpa. Han skulle ”ta nacksving på sjukdomen” och pratade hela tiden om ”när jag kommer upp ur rullstolen”. Han var en gladiator som aldrig gav sig. Jag kan inte fatta att det har hänt. Jag trodde hela tiden att han skulle komma ut på andra sidan. Som han var innan. Nu när allt är över sitter jag ibland och funderar på om det hela bara utspelat sig i en annan dimension. Det har inte hänt utan bara varit en lång mardröm. Han kommer snart lufsande i sin karakteristiska stil, svängande med de långa armarna, välklädd och välfriserad med den vakna blicken och det varma leendet och ropar ”hallå där grabben”. Han var den ende som fick kalla mig det. Grabben. Jag är stolt över att han kallade mig det.

En av de finaste människorna jag någonsin haft äran att lära känna och haft nära mig har lämnat jordelivet. Alldeles för tidigt. Alldeles för orättvist. Det sägs att döttrar väljer män utifrån hur deras fäder är. I så fall torde det vara det största och finaste beröm jag fått här i livet eftersom min svärfars dotter valde mig som sin man. Vi skall ära min svärfar genom att leva vidare och glädjas åt det som är glädje i livet, våra barn. Varandra. Men aldrig, aldrig skall jag glömma min svärfar. Det har varit en ära att få vandra vid din sida i tio år, Leif. Vila i frid. Jag är stolt att få ha varit din svärson. Det jag är mest stolt över är ändå att jag tror att du faktiskt också tyckte rätt bra om mig.LH


Leave a Reply

Your email address will not be published.