Välkommen Little Lion Man…


[singlepic id=332 w= h= float=]

En liten krigare har kommit till världen…Den 18 mars, kl. 13.35 föddes Sigge Holmberg-Buza. Han vägde 2.862 gram och var 51 cm lång. När dessa rader skrivs ligger han och vilar tillsammans med sin mamma i sängen. Han är givetvis, tillsammans med sin mor, det utan tvekan vackraste jag någonsin sett. Efter att ha genomlidit en förlossning när tigerhjärtat Lisa besegrade den sista värken med ett avgrundsvrål kom han så upp på hennes bröst och tog sina första andetag och använde sin röst för första gången…lyckan var total. Klyschigt, javisst, men direkt när han låg på Lisas bröst, lite blå och kladdig visste jag det. Att jag kommer att göra allt och litet till för den här lilla varelsen.

Resan har varit lång och emellanåt väldigt tuff, inte minst för Lisa, som slitits mellan hopp och förtvivlan. Själv skall jag erkänna att jag i mina mörkaste stunder inte trodde speciellt mycket på att det skulle bli några avkommor. Hindren var många och tiden sprang fort, högtider och arbetsuppgifter avlöste varandra.

Siggeplutt är inte gjord som andra barn, därmed inte sagt att han är annorlunda på något sätt. Dock har han fått kämpa hårdare än de flesta då han är ett resultat av en teknik och kunskap så ofattbar, så fascinerande…de människor som hjälpt oss förtjänar verkligen all uppskattning en sådan här dag. Från första sekunden när vi kom ner till Reproduktionsmedicinskt Centrum i Malmö för andra försöket att sätta in ett litet spår av liv i Lisa kändes det att det lågt något i luften. Underbara överläkaren Leif Bungum hade fått rycka in eftersom det var midsommardag och hans första ord till Lisa kommer jag aldrig att glömma…”Lisa, det ser så flott ut”.

Veckorna med väntan därefter var svåra, mycket svåra. Ett halvdant besked gav ytterligare väntan. Jag vet att jag inom mig tänkte att, blir det negativt igen lägger vi ner det här. Men veckan efter kom så det efterlängtade, det fanns ett liv som börjat spira inom Lisa, glädjen var enorm.

Snart ersattes den av oron ifall det skulle ta sig, om det skulle klara att växa sig starkare för varje dag. Men det gjorde det. Magen började puta och vi började kanske tro på att drömmen skulle kunna bli sann ändå. Själv var jag i fasen “expect the worst, hope for the best”. Dvs, jag trodde nog fortfarande inte att det var möjligt. Det hela hade ett stänk av “science-fiction” över sig eftersom jag satt bredvid och följde hela insättningsprocessen via en monitor, där pytte-pytte små saker förflyttade sig till läkare Leifs lugna och trygga kommentarer.

Nu är han här. Ett liv är slut och ett annat tar vid. Ett fantastiskt sådant. En blick på vår son, en “sniff” på hans huvud räcker för att fullständigt sopa undan alla spår av problem man grubblar över. Länge leve dig Little Lion Man, pappa älskar dig redan helt gränslöst. Och Lisa, min älskade hustru, tårögt betraktade jag dig efter din kamp, och aldrig har jag väl älskat dig så, och aldrig har du väl varit så vacker.


Leave a Reply

Your email address will not be published.