En liten krigare har kommit till världen…Den 18 mars, kl. 13.35 föddes Sigge Holmberg-Buza. Han vägde 2.862 gram och var 51 cm lång. När dessa rader skrivs ligger han och vilar tillsammans med sin mamma i sängen. Han är givetvis, tillsammans med sin mor, det utan tvekan vackraste jag någonsin sett. Efter att ha genomlidit en förlossning när tigerhjärtat Lisa besegrade den sista värken med ett avgrundsvrål kom han så upp på hennes bröst och tog sina första andetag och använde sin röst för första gången…lyckan var total. Klyschigt, javisst, men direkt när han låg på Lisas bröst, lite blå och kladdig visste jag det. Att jag kommer att göra allt och litet till för den här lilla varelsen.

Resan har varit lång och emellanåt väldigt tuff, inte minst för Lisa, som slitits mellan hopp och förtvivlan. Själv skall jag erkänna att jag i mina mörkaste stunder inte trodde speciellt mycket på att det skulle bli några avkommor. Hindren var många och tiden sprang fort, högtider och arbetsuppgifter avlöste varandra.

Siggeplutt är inte gjord som andra barn, därmed inte sagt att han är annorlunda på något sätt. Dock har han fått kämpa hårdare än de flesta då han är ett resultat av en teknik och kunskap så ofattbar, så fascinerande…de människor som hjälpt oss förtjänar verkligen all uppskattning en sådan här dag. Från första sekunden när vi kom ner till Reproduktionsmedicinskt Centrum i Malmö för andra försöket att sätta in ett litet spår av liv i Lisa kändes det att det lågt något i luften. Underbara överläkaren Leif Bungum hade fått rycka in eftersom det var midsommardag och hans första ord till Lisa kommer jag aldrig att glömma…”Lisa, det ser så flott ut”.

Veckorna med väntan därefter var svåra, mycket svåra. Ett halvdant besked gav ytterligare väntan. Jag vet att jag inom mig tänkte att, blir det negativt igen lägger vi ner det här. Men veckan efter kom så det efterlängtade, det fanns ett liv som börjat spira inom Lisa, glädjen var enorm.

Snart ersattes den av oron ifall det skulle ta sig, om det skulle klara att växa sig starkare för varje dag. Men det gjorde det. Magen började puta och vi började kanske tro på att drömmen skulle kunna bli sann ändå. Själv var jag i fasen “expect the worst, hope for the best”. Dvs, jag trodde nog fortfarande inte att det var möjligt. Det hela hade ett stänk av “science-fiction” över sig eftersom jag satt bredvid och följde hela insättningsprocessen via en monitor, där pytte-pytte små saker förflyttade sig till läkare Leifs lugna och trygga kommentarer.

Nu är han här. Ett liv är slut och ett annat tar vid. Ett fantastiskt sådant. En blick på vår son, en “sniff” på hans huvud räcker för att fullständigt sopa undan alla spår av problem man grubblar över. Länge leve dig Little Lion Man, pappa älskar dig redan helt gränslöst. Och Lisa, min älskade hustru, tårögt betraktade jag dig efter din kamp, och aldrig har jag väl älskat dig så, och aldrig har du väl varit så vacker.

Nästa tips är inte absolut inte sämre. Kanske gillar du banjo? Då gillar du Mumford & Sons och albumet “Sigh no more”. Börja med att lyssna på singeln “Little Lion Man” sen är du fast.

Dagens tredje tips kanske inte behöver någon presentation eftersom de sprungit gatlopp i media men det är extra kul för att de är svenska. First Aid Kit har gjort ett grymt album i “The Lion´s Roar”. Fantastiskt var ordet och låten “Emmylou” är en bra start. Albumet producerades av Mike Mogis (Bright Eyes etc.) och visst är det Conor Hoberst som är med och kör lite kör på ett av spåren. Americana as it´s best!

För att sen tjonga ner de här filerna på rätt plats i den nya datorn krävs ett litet terminalhack då vissa filer inte visas, bland annat biblioteket där mailmappen skall placeras. Starta därför Terminalen (program/verktygsprogram/terminal) och skriv exakt så här: chflags nohidden ~/Library/

Sen startade jag mailprogrammet och vips hade alla mail lagt sig precis i den mappstruktur som det var innan. Helt enkelt lysande!

Rolf var en person som hjälpte alla, alltid. Oerhört generös och alltid redo att ställa upp. Det märktes att han var mycket, mycket uppskattad…och idag får vi tillägna honom det här lilla musikstycket som skrevs i februari 1964 men fortfarande, än idag står både den och artisterna sig på ett helt makalöst sätt. Vila i frid, Rolf!

Vi drog en sväng till Wien när jag fyllde år förra veckan. Vacker stad med fantastisk arkitektur. Vi gjorde som vi brukar, skaffade en karta och knatade runt. Staden kan varmt rekommenderas för den som är intresserad.

Dagens musiktips, förutom Earle då som är en av mina favoriter genom alla år, måste onekligen bli svenska Deportees som jag följt ett tag. Med skivan “Islands and Shores” har de snott ihop en fantastiskt bra skiva. Finns på Spotify.

Edit: Costanza…klicka på rubriken och sen kan du kommentera bäst du vill

Så här i annalkande vintertider skickar vi upp ett litet fotoalbum från vår Lissabonresa i våras. Fru Buzberg var på arbetesresa och då passade jag på att ansluta. Lissabon är en fantastiskt vacker stad som vi varmt rekommenderar. Mycket att se, bra att ta sig fram i , både till fots och via tunnelbana som i sig är väldigt sevärd.

“Remembering that I’ll be dead soon is the most important tool I’ve ever encountered to help me make the big choices in life. Because almost everything — all external expectations, all pride, all fear of embarrassment or failure — these things just fall away in the face of death, leaving only what is truly important. Remembering that you are going to die is the best way I know to avoid the trap of thinking you have something to lose. You are already naked. There is no reason not to follow your heart.”