…pingispost får det bli. Det har ju ändå varit SM i Halmstad och det är det ju inte så ofta. Dessutom bevittnade jag något unikt. En 44-åring som spelade på en ofattbar nivå. Jag slutar aldrig förvånas över denne man, han går aldrig att räkna bort. Det var någon som sade att när J-O Waldner spelar så ser det elegant ut. Det är ett bra ord. För den som inte är så insatt är det kanske snick-snack men det finns så mycket mer att se, det finns ett par dimensioner till i det han gör vid bordet. Han slår inte hårdast, han rör sig inte snabbast, men han spelar så smart, så smart. Många trodde nog att det var dags för Per Gerell att ta sitt första SM-guld i herrsingel men han hade inte mycket att sätta emot. Han var helt och hållet sönderläst av legenden Waldner. Hur många servar gick J-O på? …jag såg inte en enda. Returerna var helt perfekta, attackerna satt placerade på olika ställen hela tiden, han stressade och varierade på ett sätt som inte kan betecknas på något annat sätt än ett mästerverk. För mig var det så. Han tar spelet till en helt annan dimension än där vi “vanliga” spelare befinner oss. Det är genomtänkt, det är rätt, det är så…vackert.

Min kära hustru förstår det inte, hon ser inte tjusningen i spelet och det som J-O gör. Förmodligen behöver man ha spelat på hygglig nivå för att se “allt”. Uppskatta artisten kan man ju självklart göra oavsett pingiskunskaper, men det där lilla extra, det är verkligen något jag önskar min fru kunde se. Därför det var förbanne mig något av det häftigaste jag sett. För övrigt känns det skönt att det är över. Nu får vi nog skriva om något annat känns det som, det är pingpongat färdigt helt enkelt! Någon som har en bra idé? Costanza har ett stående erbjudande om att berätta om livet på Poppelgatan under en dag så kanske tar han upp den kastade handsken?