Är all PR bra PR, eller?Tolv personer var det på läktaren när Lyckeby BTK tog emot Halmstad BTK i elitseriematchen den 22 januari i Karlskrona. I pressen fick detta nästan mer utrymme än själva matchen. Den gamla devisen “all pr är bra pr” kanske inte stämmer så bra här. Frågan om Elitseriens utveckling har stötts och blötts otagliga gånger. Är vi nöjda med hur den ser ut idag? Vem ansvarar egentligen för dess utveckling? Det är kanske dags att börja fundera över det på allvar innan det är för sent.

Först och främst kanske man skall bena ut ansvar kontra skyldigheter. Serieavgiften man betalar till Svenska Bordtennisförbundet (SBTF) är idag 7.500 kronor för att få spela i Elitserien, i detta ingår bland annat det mesta vad gäller administration och informationsservice. SBTF äger dessutom serien till namnet. Klubbarna å andra sidan ansvarar för marknadsföring och arrangemang m.m så länge man följer reglementet som är uppsatt av SBTF. Detta gäller dock mestadels att det skall finnas domare, att man skall spela på röd matta, använda trestjärniga bollar osv. Det finns såvitt jag vet inga regler gällande marknadsföring av matcherna och arrangemanget rent underhållsmässigt, även om jag vet att det finns en ”Elitseriemanual” som togs fram för något år sedan.

Här har vi kanske problemet. Varje klubb arrangerar och marknadsför som de vill, vilket givetvis resulterar i att det spretar. Rejält. Jag har personligen varit på Elitseriearrangemang där speakern helt enkelt tyckte att högtalare med mikrofon var onödigt och helt sonika bara sade “nn och nn spelar där, nn och nn på andra bordet”. Skall kanske tilläggas det faktiskt var några tappra stackare i publiken som hade mått utmärkt av att få höra en speaker tala om vad som händer och vilka som skulle mötas.

Vi (klubbarna i Elitserien) har provat att träffas, vi har pratat och pratat. Tyvärr är det dock så att vi oftast inte kommer någonvart, alla vill olika saker och tänker i stort bara på sig själva vad det verkar. Min egen förening, Halmstad BTK, försökte också för ett antal år sedan med en träff där många radikala (då var de det i alla fall) idéer fördes fram, de främsta två var kanske spel på ett bord och tv-sända matcher. Fiktivt marknadsmaterial togs fram och olika spelformer diskuterades. ”Misstaget” som här gjordes var att vi endast bjöd in sex lag då en del i det nya konceptet byggde på just sex lag i serien när den “riktiga” serien innehöll åtta. Förslaget mottogs väl av vissa men mindre väl av andra och till slut rann det hela ut i sanden. Vi lyckades inte ens bilda en elitserieförening.

Ytterligare en sak som påverkar är att det inte är helt enkelt att genomföra förändringar, det är en relativt långsam process. De skall självklart beslutas på årsmöte i form av motion i god demokratisk anda. Detta är som sagt en självkar nödvändighet då en ändring av antal lag, spelform osv påverkar hela seriesystemet nedåt. Men, när läget är extremt så kanske man måste vidta extrema åtgärder.

Både SBTF och klubbarna bär i mina ögon ansvaret för att det idag ser ut som det gör. SBTF har varit lite för släpphänta och bollat över för mycket ansvar till klubbarna. Ansvaret att föra bordtennisen in i 2000-talets mediabrus och visa att vi hör hemma i etern bland alla andra sporter som får utrymme såsom skidskytte, friidrott, längdskidor mfl. Detta har faktiskt inte fungerat, jag tror det finns mycket saker vi kan förbättra, för att uttrycka sig milt.
Jag slänger härmed fram påståendet att Elitserien i nuvarande form håller på att självdö. Utrymmet i riksmedia är dåligt, på gränsen till obefintligt, statusen sjunker kontinuerligt, vissa föreningar har fler utländska spelare än svenska och åskådarantalet är mestadels uruselt. Regional media stöttar dock i många fall på ett föredömligt sätt via intresserade journalister, och utan dem hade det förmodligen varit tyst som i graven om svensk pingis.

Uppenbarligen har inte klubbarna tillräckligt mycket “muskler” för att orka genomföra de förändringar som krävs för att locka åskådare och media till våra matcher. Till största delen handlar det förmodligen om bristande resurser, såväl ekonomiska som mänskliga. Föreningsarbete idag handlar mycket om att hitta människor som är beredda att lägga ned mycket tid och kraft. Detta är ingen lätt potatis, det skall dras in sponsorpengar, bäras bord och arrangeras tävlingar på toppen av allt annat. Inte sällan så handlar det om ett fåtal eldsjälar som lägger ned hela sitt liv för att få föreningen att gå runt. Om man då skulle lägga till ytterligare en variabel i form av krav på bättre marknadsföring och vassare arrangemang så skulle det förmodligen bara öka på arbetsbördan på de som redan går på knäna. Det är med största säkerhet dömt att misslyckas. Vad gör vi för att komma vidare då?

Här är jag fullständigt övertygad om att vi måste börja arbeta tillsammans, klubbarna och SBTF. Vi måste skapa utrymme för att mötas till att börja med. Det duger inte med någon gång om året vid SOC eller SM, det är på tok för kort för att vara riktigt konstruktivt. Vi skriver idag 2008 och det finns utmärkta möjligheter att träffas via nätet eller telefonkonferenser. Men det måste ske regelbundet.

Vidare bör vi bums arbeta för följande:
1. Ny spelform, eventuellt samma som Champions League. Prio är att få ner matchtiden och paketera produkten för TV och för åskådarna vilket med största sannolikhet innebär spel på ett bord.
2. Avtal måste förhandlas fram för TV-sändning alternativt webbsändning.
3. Bilda en stark elitserieförening med dynamisk sammansättning.

Man kan sedan komplettera med ytterligare krav kring arrangemangen, tighta till det hela med “boxningsbelysning”, tänka till kring en central marknadsföring och kringarrangemang i samband med matcherna för att locka åskådare. Annonser i lokalpress skall ha ett gemensamt grafiskt utseende där endast bilder på spelare, klubblogotyp och sponsorer byts ut. Vi måste också lyfta fram våra profiler, ja ett varumärke måste skapas helt enkelt; Elitserien i bordtennis. Det räcker heller inte att göra ovanstående som punktinsats utan det måste göras varje match i kanske en hel säsong innan man kan se något resultat.

Det finns mängder med åtgärder man kan göra centralt, såsom sponsorförsäljning, presskonferenser, annonsproduktion osv. Men ledstjärnan måste vara samarbete, och mot ett och samma mål.

Det finns en problematik med ovanstående (finns säkert många) och det är det här med beslutsfattandet. För att göra Elitserien attraktiv för media, åskådare och sponsorer krävs en rad tuffa beslut. Jag är mycket tveksam till att representanter för klubbarna är de som själva skall fatta dessa beslut eftersom vissa beslut med största sannolikhet kommer att röra om rejält i grytan. Det är här en elitserieförening kommer in i bilden. Ett TV-avtal kommer förmodligen att initialt kosta pengar, likaså någon som professionellt arbetar med en Elitserieförening. Detta kommer att bli en knäckfråga, vilka vill och kan satsa? Om man inte kan eller vill, skall man då spela i Elitserien?

Mikael Andersson, före detta tränare i Halmstad BTK, numera framgångsrik inom ITTF som Global Junior Programme Manager är en person med stor erfarenhet av både svensk bordtennis och att röra om i grytan. För ett antal år sedan var han med och startade SVEP (Svensk Elitpingis) tillsammans med bland annat Håkan Jeppsson. De genomförde en rad (för den tiden) rätt radikala förändringar där tiebreak till sju i avgörande set kanske var den mest diskutabla. En annan förändring var att man körde igång Ligacupen som spelades efter halva serien där de fyra främsta lagen var kvalificerade. Det hela sändes i TV3 och hade även hyggliga prissummor. Även den röda mattan som idag är standard infördes.

– Det är klart att det stötte på motstånd i vissa fall, spelarna var exempelvis inte glada över tiebreak och den röda mattan inledningsvis. Jag upplevde dock inte att SBTF var några motståndare till förändringarna, mest gnälldes det faktiskt som sagt bland spelarna. Men jag tycker vi åstadkom en hel del bra saker, säger Mikael.

Mikael Andersson menar att om man i framtiden skall kunna utveckla Elitserien så bör det göras på ett professionellt sätt, och man måste undvika att helt förlita sig på ideella krafter.
– Tid är en bristvara för många idag. Därför bör man ha anställd personal som sköter mycket av fotarbetet med informationsservice osv.
– Jag hade förmånen att ha en sådan arbetssituation under tiden med SVEP att jag kunde lägga rätt mycket tid på detta, vilket jag även gjorde, säger Mikael. Skall man dra igång något liknande så bör man definitivt anställa någon som arbetar med det. Kanske helt enkelt låta SVEP återuppstå i bolagsform med SBTF som huvudägare. Ett sådant bolag skulle med rätt personer anställda kunna lyfta många områden inom svensk bordtennis, typ försäljning, avtal, arrangemang osv, funderar Mikael vidare.

– En annan fråga som måste komma upp till ytan är någon typ av Elitlicens inom svensk bordtennis som styr elitklubbarna mot ett långsiktigt utvecklingsmål i större utsträckning. Det behöver inte bara handla om ekonomi utan också sportsligt viktiga områden som skulle kunna regleras i ett sådant avtal. Självklart måste SBTF också lära sig att kicka tillbaka positiv energi och starkt utvecklingstänkande på ett annat sätt än vad som nu är fallet. Det mesta handlar om ledarskap , kreativ inställning och ”våga-tänkande”. Svårare än så är det faktiskt inte, påpekar Mikael Andersson.

Personligen skall jag villigt erkänna att jag inte alltid insåg “storheten” i det som då gjordes, jag var själv spelare och tyckte väl i ärlighetens namn att det här med tiebreak var lite av att spela lotto. Men Mikael Andersson stod på sig som den general och frontsoldat han utgav sig att vara, och mycket av det vi idag ser var ju SVEP föregångare till, vi spelar på matta, vi spelar kortare set osv.

Min fasta övertygelse är att svensk bordtennis absolut behöver en instans som SVEP. Idag mer än någonsin. En väl sammansatt och dynamisk grupp som inte bara består av insnöade pingisnördar, utan även av marknadskunniga människor som vet hur man hanterar media, hur man säljer en produkt, hur man skapar ett varumärke och vårdar det. Gruppen måste även ha mandat att kunna förändra och därmed utveckla. Detta tror jag är absolut nödvändigt för att Elitserien i pingis skall överleva. Elitserien är viktig för svensk pingis, framförallt på sikt för våra ungdomars utveckling.

Nu är det givetvis inte bara nattsvart. För det första, vi har en hyfsat bra produkt att sälja och det är ett väldigt gott fundament att vila på. Vi bjuder faktiskt på bra pingis när vi är bra. Vi skall ”bara” paketera det rätt så det även blir attraktivt för en större massa.

För det andra, jag vet att det nu arbetas på de här frågorna och det tycker jag är jättebra av SBTF. Man har visat att man är på rätt väg med ett lyckat SOC. Marknadskommittén i SBTF består bland annat av en Ola Isaksson från Halmstad som undertecknad talat en del med. Ola representerar definitivt den kategorin personer vi måste hitta och släppa in i bordtennisen, han har ett gediget idrottsintresse, och dessutom har han erfarenhet av att arbeta med marknadsföring inom näringslivet, och har, vad jag brukar kalla ”lite tryck i steget”. Sen kommer han utifrån och ser till svensk bordtennis/Elitseriens bästa, vilket jag tror är mycket viktigt. Detta är och har varit ett problem vid nästa alla “möten” jag själv deltagit i angående Elitserien. Man sätter oftast (kanske fullt naturligt) sin egen förening främst och då blir besluten kanske inte alltid de som är bäst för utvecklingen av Elitserien. Förhoppningsvis lyckas man i denna kommitté med det man nu föresätter sig. Elitserien behöver hitta en ny och fräsch kostym som andas lite mer 2008, för nu är den rätt sunkig. Hjälps vi åt gemensamt tror jag vi kan lyckas.